Vad har vi för minimilön i Sverige? På detta skulle de flesta kanske gissa allt från 30 kr/h till 70 kr/h men vad få vet är att vi i Sverige till skillnad från USA tex inte har någon minimilön utan det är genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare som detta regleras, utan någon direkt statlig inblandning. Det är en styrka på många sätt att inte ha en minimilön för det förhindrar att folk ska behöva jobba för extremt låga summor utan att själv kunna påverka.
Debatten om arbetsmarknad har allt mer och mer kommit att handla om arbetsgivarnas rättigheter, och självklart ska de ha rättigheter men vad hände med villkoren för vi som tar jobben?
Idag kunde man läsa i DN att filippinier som jobbar på Stena Line tjänar 18 kr/h. Det är mindre än vad du får betala för en kaffe ute på stan i Sverige. Det är motsvarande 2 dollar i timmen. Den europeiska besättningen tjänar avsevärt mycket mer.
Stena Line försvarar detta såhär:
“Det är internationellt accepterade och överenskomna villkor.”
Det är en extremt svag ursäkt. För även om dessa avtal är accepterade ska man komma igång att många, många länder inte har någon som helst förhandling mellan arbetsmarknadens parter. Där är det arbetsgivaren som sitter med alla trumf i handen och det är bara att välja mellan att acceptera eller försöka hitta ett annat jobb.
“Det är inte motiverat att betala mer. För då skulle en filippinare som jobbar som servitör ombord färjan tjäna mycket mer än någon med ett bättre jobb på Filippinerna. Det är inte rättvist.”
Så försvarar Stena Lines VD i Holland detta. Pim de Lange som han heter verkar inte ha någon skam i kroppen och att prata om rättvisa är inte bara hyckleri och ett försök att framstå i bättre dager utan också så extremt långt ifrån sanningen. Det är ungefär som att använda retoriken att alla borde vara lika fattiga istället för att prata om att alla borde få det lite bättre, oavsett sin levnadssituation. Det Pim de Lange pratar om kallas inte rättvisa, det kallas likgiltighet.
Det är en skam att arbetsmarknaden ser ut såhär i Sverige 2011.
// Hanna Lindquist


